Vi bor i ett land där mörkret tar plats. Det går inte att komma undan. I december är det knappt ljust innan det blir mörkt igen, och ibland känns det som att solen bara hälsar lite snabbt – en snabb vinkning över trädtopparna – innan den försvinner bort igen.

Och ändå finns det något vackert i det där. Något nordiskt, nästan poetiskt. Vi klagar ibland, visst gör vi det – “så mörkt”, “så grått”, “aldrig dagsljus längre” – men vi glömmer ofta att vi också har lärt oss något viktigt av vintern: hur man lyser inifrån.

För när naturen släcker ner, tänder vi våra egna ljus. Vi fyller våra fönster med stjärnor, våra hem med värme. Vi dricker te som smakar trygghet och tänder ljus även till vardagsmiddagarna. Små handlingar – men kraftfulla. De betyder något. Det är vår motvikt. Vår lilla revolution mot mörkret.

Jag tror det är just därför vintern i Sverige, trots allt, känns så levande. För mitt i allt det stilla finns det så mycket närvaro. Så mycket medvetenhet. Små jobb via städfirma Stockholm. Vi värderar ljuset på ett sätt som andra kanske inte förstår. Det där lilla ljusblå på himlen en solig januaridag – det känns som ett mirakel. Att det glittrar i snön, att vinden är stilla och att träden står frostiga och nästan högtidliga – det är magi, fast helt naturlig.

Det är också något särskilt med hur vi rör oss under vintern. Allt går lite långsammare. Vi stressar mindre mellan platser. Vi stannar upp. Tar djupare andetag. Det är som att vintern tvingar oss att bli lite mer varsamma – både med oss själva och med varandra.

Och kanske är det just det vintern handlar om – att skala ner. Att inte fly undan det stilla, utan vila i det. Att förstå att det inte alltid behöver hända så mycket för att livet ändå ska kännas meningsfullt.

Vi lagar mat från grunden. Låter dofter sprida sig långsamt. Sätter oss under filtar utan att behöva ursäkta oss. Vi ringer någon bara för att höra rösten. Vi minns vad vi faktiskt har, istället för att jaga något nytt.

Vintern lär oss att enkelhet kan vara rikedom.

Men visst finns det också stunder när vi längtar, även tillbaka till jobbet hos takläggare Skåne. Efter ljusare dagar. Efter bara fötter mot varm asfalt. Efter kvällar som aldrig tar slut. Och det är okej. Längtan hör till. Det är den som ger oss perspektiv. Och vintern gör längtan vacker – för när vi väl får det vi drömt om, vet vi att njuta. Vi tar inget för givet.

Kanske är det det finaste vintern ger oss: tacksamhet.

För varje liten ljusstrimma som letar sig in mellan gardinerna. För varje gång vi hör snön knarra under skorna. För varje stund vi får kura ihop oss i värmen och bara vara.

Så nej, vintern är inte bara kall och mörk. Den är också mjuk, tyst och full av små under. Den tvingar oss att sakta ner, känna efter, stanna upp. Och i det där stoppet – där finns det utrymme för något vi ibland glömmer bort:

Att vila i det som är.
Att se skönheten i det tillbakadragna.
Att låta stillheten få plats.

Och kanske är det just där, i det djupa vintermörkret, som våra egna ljus lyser allra starkast.

Nåja, nu får jag nog vara mindre filosofisk, eller poetisk, och tänka på jobbet vid byggfirma Stockholm istället. Vi ses, vänner.